Dikt

När jag var 17 år
trodde jag seriöst 
att jag skulle träffa 
min tvillingsjäl. 
För det hade jag läst
i en parfymdoftande bok
som jag köpt i New Age butiken
i småstadens
allra oansenligaste hörn. 
Vad förväntade jag mig?
Att han skulle komma och vifta
med sitt trollspö så att 
förtrollande guldskimrande 
stjärnor
lyste upp
hela
min 
värld. 
Det verkade ju bra
tänkte jag
innan jag ramlade 
och slog skallen
på vardagsrumsgolvets
linoleumparkett. 
Jag såg 
Andromeda
flimra förbi. 
 
Det där ansiktet som 
möter min blick. 
Den där lätt griniga typen
med tjurig uppsyn
och tandkrämen 
halvvägs rinnande
längs hakan. 
Hon är verkligen 
den enda som kan
fixa 
mitt 
liv. 
Den enda
i hela vida världen
som är kapabel
att göra jobbet! 
 

Kommentera här: