Bamse

Jag har hört någonstans att varje hundägare är lite lik sin hund och när jag tittade på den här sjalen så slog det mig att den är väldigt mycket långhårig schäfer. Det fick mig att tänka på Bamse, som är en schäfer som min bonuspappa var ägare till, men som jag och min bror tog hand om. 
 
När Bamse var två år gammal röntgade vi höfterna på honom och det visade sig att han hade höftledsdysplaxi. Vi fick ta ett tufft beslut då och Ronnies och min bonuspappa frågade oss om vi ville ha kvar hunden trots att han hade den sjukdomen. Han behövde simträning och även medicin och specialfoder. Vi ville ha kvar honom, men hade jag fått välja om så hade jag tyckt att han skulle fått somna hos vetrinären då eftersom jag tycker att det hade varit det skonsammaste för hunden. 
 
När Bamse var ung drog han mycket och han skällde också på andra hundar. Han tyckte om att leka med sin boll. Hans förra ägare kunde inte ha kvar honom och då fick vi ta hand om honom. Bamse var en fin hund. Jag och brorsan var till Falun på hundsimmet där och Bamse fick simma i en bassäng. Han hade också en flytväst på sig. Djursjukvårdaren sa att hon märkte att han tyckte om att simma och att han var en riktig jobbarschäfer. Bamse behövde äta medicin för sitt höftfel och fick Metacan utskrivet av veterinären. Jag köpte också Rimadyl för hans höfter som de hade receptfritt på apoteket bland djurmedicinerna. Han fick också ett speciellt veterinärfoder för hundar med höftfel som jag köpte på veterinärkliniken i Sandviken. En gång fick Bamse problem med att örat svällde upp och det samlades blod i örat. Så kallat blodöra. Jag åkte till veterinären i Gävle med honom då och de tappade ur blodet ur örat. Sedan lade sig Bamses vänstra öra ner och han hade ett hängande öra. Jag körde också till veterinärkliniken i Gävle och simmade med Bamse i en maskin med ett slags löpband och sedan fyllde djursjukvårdaren träningsmaskinen med vatten upp till en viss nivå och så fick Bamse gå i maskinen för att träna höfterna. När Bamse blev sämre ringde jag till veterinären i Sandviken och vi provade med att ge Bamse antibiotika. När det inte hjälpte tyckte veterinären att det bästa vore att låta Bamse få somna. Jag lät det gå en vecka innan Bamse fick den veterinärtiden för jag ville att min bror som då jobbade i Norge skulle få komma hem och ta farväl av Bamse. Det ångrar jag inte för Bamse tyckte mycket om Ronnie. Jag kan än idag ha dåligt samvete och tyckt att jag hade kunnat ta hand om Bamse bättre. Jag kommer ihåg Bamses sista dag och han skulle till veterinären på eftermiddagen och vi satt i soffan jag och min bonuspappa för jag bodde hemma då. Jag sa; - Jag hade kunnat ta hand om hunden bättre för han har haft det jobbigt med höfterna. Min bonuspappa sa; - Men han är ju utanför på gräsmattan och leker nu med Ronnie. Den dagen åkte jag och brorsan till Högbo och Bamse simmade. Det var en jobbig dag och jag grät i bilen. När Bamse kom till veterinären var han blöt i pälsen efter att ha varit och simmat och det sista han käkade var en Dentalstick. Han var tokig i dem och åt dem som hundgodis. Jag har lärt mig mycket av att ta hand om Bamse och jag tycker att endel saker gjorde jag bra och andra saker hade jag definitivt kunnat göra bättre. Men de fel jag tycker att jag gjorde när jag tog hand om Bamse gör jag aldrig om igen.